Alltså. Det här med att bo på Gotland och gilla livemusik börjar bli ganska roligt.

Först köper vi biljetten. Way Out West kostade 3 495 kronor i år.

Sedan ska vi över pölen, bo någonstans, ta oss hem och helst ha råd med en öl och något att äta

Det blir snabbt en jävligt dyr låt.

Och snart kan vi dessutom få färjeavgångar som gör att vi är tillbaka i Visby runt klockan ett på natten.

Perfekt.

Hem från hamnen, av med brallorna, huvudet på kudden – och precis när kudden börjar kännas skön är det dags att gå upp och ränna till jobbet för att tjäna ihop pengar till nästa konsertresa.

Det var ungefär där jag började tänka att vi kanske gör det här åt fel håll.

Varför ska vi hela tiden ta färjan till musiken?

Kan inte musiken för helvete ta färjan till oss?

Så jag började testa.

Oscar Danielson kom. Patrik Arve kom. Swedish Tiger kom.

Sedan tänkte vi tydligen att Sverige var för nära och tog hit MØTRIK från Portland, Oregon.

Hundra personer. Hundra spänn.

Slutsålt.

Jaha.

Då testar vi Jamaica.

Den 17 oktober kommer Eek-A-Mouse till Visby tillsammans med Rhymatic.

Samma dumma idé igen. Hundra personer. Hundra kronor.

Det gick åt helvete direkt.

På ett bra sätt.

De första 100 biljetterna försvann på 17 timmar och 34 minuter. Ett sjuttiotal människor hamnade på väntelista. Så nu har vi flyttat hela cirkusen till Munkkällaren och gjort plats för 250 personer.

Och det är inte bara folk som köper biljetter.

Klubb100s lilla Instagramkonto hade 44 541 visningar på en månad. 62 procent kom från människor som inte ens följer kontot. Enskilda inlägg har dragit över 23 000 visningar.

För ett hobbyprojekt som från början skulle få in hundra människor i ett rum.

Det är ju helt orimligt.

Och väldigt kul.

Så någonstans där började jag fundera:

Var fan är alla då?

För vi hör hela tiden hur svårt allting är på Gotland.

För långt bort. För dyr färja. För liten marknad. För kort säsong. För få människor.

Men när en jamaicansk reggaeartist kostar hundra spänn i Visby behöver vi plötsligt leta efter en större lokal – och tiotusentals människor tittar på vad vi håller på med.

Det betyder naturligtvis inte att Taylor Swift kommer till Gotland för en hundring.

Vilket kanske är lika bra.

Artister ska ha betalt. Teknik, lokaler och folk kostar. Jag försöker inte bevisa att hela musikbranschen har räknat fel.

Jag undrar bara om vi ibland börjar räkna i fel ände.

Klubb100 handlar inte om att göra billiga konserter eller konkurrera med allt bra som redan görs på Gotland. Tommy Körberg kan stå på Wisby Strand och någon annan kan köra konsertkväll på Krusmyntagården.

Toppen.

Men tänk om Klubb100 ibland bara betyder att 100 människor får möjlighet att köpa 100 biljetter för 100 kronor till något som redan händer?

Hundra platser där priset inte behöver avgöra vem som får vara med.

Vem betalar resten?

Ja. Där får vi börja vara lite kreativa.

En arrangör. Ett företag. En partner. Någon som ser värdet i att fler människor får komma in genom dörren.

Kanske är frågan inte hur billigt vi kan producera en konsert, utan hur vi ser till att hundra människor faktiskt har råd att gå på den.

100 personer. 100 kronor. Resten löser vi.

Sedan har vi det andra problemet.

Gotland behöver människor även när det inte är juli.

På sommaren hyr vi ut husen till fastlänningar och flyttar själva ut i jordkällaren, tältet, bilen, husvagnen, till svärmor – you name it.

Sedan blir det oktober.

Hallå?

Var fan är alla?

Hotellen, restaurangerna och scenerna står här. Färjan går fortfarande. Och Gotland är fortfarande Gotland, bara med betydligt bättre parkeringsmöjligheter.

Så tänk om en konsert faktiskt kan vara en reseanledning?

Hundra människor som annars hade stannat på fastlandet tar båten hit. De sover kanske två nätter, äter, dricker och handlar. En liten konsert har plötsligt skapat 200 gästnätter.

Och kanske kommer de tillbaka.

Vi pratar mycket om hur vi ska få människor till Gotland utanför sommaren.

Jamen ge dem en anledning då.

Jag började tydligen med konserter.

Det är ungefär samma dumma logik som när jag för några år sedan fick för mig att Gotland behövde en curlingbana och byggde en ute på Själsö.

Finns det inte?

Bygg det.

Är det för dyrt?

Försök göra det billigare.

Är världen långt bort?

Be världen ta färjan.

Curlingisen smälte.

Sedan kom Portland.

Nu kommer Jamaica.

DING DING.

Så kanske kan vi sluta fråga varför det är så svårt att få saker att hända på Gotland och börja fråga vad vi faktiskt kan få hit.

Och förresten – sitter du och läser det här och tänker ”fan, det där vill jag vara med på”?

Artist, arrangör, hotell, krog, företag, sponsor, partner, lokal eller någon med en fullständigt orimlig idé – whatever.

Hör av dig så surrar vi.

För min fråga är fortfarande enkel:

Varför ska vi alltid ta färjan till kulturen när kulturen lika gärna kan ta färjan till oss?

Anders Thurén - Grundare Klubb💯 och Gotlands första utomhuscurlingbana (som har smält).
Visby

Vill du också göra din röst hörd?

Har du en åsikt i en lokal fråga eller vill lyfta ett ämne som berör din kommun? Vi välkomnar både insändare och debattinlägg från privatpersoner, föreningar, företag och politiska företrädare. Skicka enkelt in ditt bidrag via debatt.notisen.se. Alla texter granskas av redaktionen innan beslut om publicering fattas.